Promenixade i förmiddags......Bilder tagna vid Lagan
Sömnpromenad...
Det var nog något av det läskigaste jag varit med om. Vi hade bytat om till myskläder då det blivit standard för oss att somna framför TV:n. Middagen (Tacos) fyllde våra magar och vi hade även delat en flaska vin till maten. Nu satt vi med varsin Red Bull-Vodka och tittade spänt på Let´s Dance. Efter fem mer eller mindre sömnlösa nätter vart man (jag) övertrött men vi lyckades ändå hålla oss vakna till utröstningen. Och det var ju på tiden att Karl-Jan åkte ut.
Klockan halv två på natten vaknar Einar av att jag står och bankar på ytterdörren (utifrån) och skriker allt jag kan. Han öppnar dörren åt mig och jag faller ner på hallgolvet som ett apatiskt barn och vrålbölar. Det tog en timme till jag var mitt vanliga jag igen och då somnade vi bums i sängen.
Jag har tydligen gått upp på ovanvåningen, in i sovrummet och tagit av mig alla kläder utom pyjamaströjan, tagit med mig en handduk ner och gått ut i den svinkalla natten (utan kläder och skor). För mig kändes det som att jag hade stått där i flera timmar och frysit. Jag måste på något sätt ha varit lite vaken där jag stod för jag har klara minnen av hur jag stått och skrikit allt vad jag pallar och hur kallt det var. Jag har sparkat på dörren och slitit i dörrhandtaget men dörren har ändå inte öppnats. Och Einar har inget minne av att han behövde låsa upp dörren innan han öppnade för mig. Det måste ha varit någon blockering i hjärnan på mig.
Jag har tänkt mycket på detta idag och mått väldigt dåligt över det. Men jag måste försöka glömma och jag hoppas verkligen inte något liknande händer igen.
Klockan halv två på natten vaknar Einar av att jag står och bankar på ytterdörren (utifrån) och skriker allt jag kan. Han öppnar dörren åt mig och jag faller ner på hallgolvet som ett apatiskt barn och vrålbölar. Det tog en timme till jag var mitt vanliga jag igen och då somnade vi bums i sängen.
Jag har tydligen gått upp på ovanvåningen, in i sovrummet och tagit av mig alla kläder utom pyjamaströjan, tagit med mig en handduk ner och gått ut i den svinkalla natten (utan kläder och skor). För mig kändes det som att jag hade stått där i flera timmar och frysit. Jag måste på något sätt ha varit lite vaken där jag stod för jag har klara minnen av hur jag stått och skrikit allt vad jag pallar och hur kallt det var. Jag har sparkat på dörren och slitit i dörrhandtaget men dörren har ändå inte öppnats. Och Einar har inget minne av att han behövde låsa upp dörren innan han öppnade för mig. Det måste ha varit någon blockering i hjärnan på mig.
Jag har tänkt mycket på detta idag och mått väldigt dåligt över det. Men jag måste försöka glömma och jag hoppas verkligen inte något liknande händer igen.
